• Tony Farmer, Henry, Armando Roura, Jim Murphy och Jeff Ament träffas vid Chelsea Piers och tar igen förlorad tid i rampen.

  • Tyngdlösheten, adrenalinet och den höga insatsen gör det omöjligt att sluta åka.

  • Jim Murphy. I bakgrunden Jeff Ament, basist i Pearl Jam.

  • Tony Farmer anses i skejtkretsar vara en legend och konstnär i poolen, men är också känd som åkaren som hellre ägnar sig åt brädan än profileras i media för publikens skull.

  • Tony Farmer, aka Farmboy, i poolen.

  • - Skejta är som terapi, säger Jim Murphy.

  • Armando Roura tillhörde New Yorks skejtscen under 70-talet, men tog sen en paus fram till 2001. Sen dess har han bland annat designat och fått sitt namn på en serie SMA-brädor.

  • - När vi var unga var det töntigt att skejta, vi som höll på var utanför men höll ihop, berättar Jim Murphy.

  • "Han är min favorit" hörs från åskådarplats när Jim Murphy åker förbi.

Fd skejtproffset Jim Murphy bygger pooler i reservat

INTERVJU. Till minne av massakern på urbefolkningen i Wounded Knee Creek bestämde sig skejtlegenden Jim Murphy för att ge tillbaka något till dagens ungdomar i reservatet. De får en väg ut i världen via en betongramp, tyngdlöshet och ett så starkt kroppsminne av lycka att ingen kan motså att åka igen, och igen, och igen.

Längs med staketet runt skejtrampen vid Chelsea Piers i New York sitter ett gäng tjugoåriga skejtare. De snackar om att skejta, men det stannar där. Istället följer de gänget med femtioåringar som kör. Jim Murphy, född 65, är en av dem. Proffs mellan 87-91 och en legend i skejtarkretsar.

– Alla älskar honom, säger Jims vän Armando Roura. Han är helt äkta. Han säger aldrig till någon vad de ska göra eller hur de ska vara, han gör bara rätt och människor följer honom.

I slutet på 90-talet bestämde sig Jim Murphy och den nu avlidne skejtprofilen och Zoo York-medlemmen Andy Kessler för att starta ett äkta skateboardmärke där inte pengar var allt, utan där skejtandet stod i centrum. Andy föreslog att företaget skulle heta Wounded Knee skateboard, som en blinkning till alla söndertrasade knän. Det väckte en tanke hos Jim Murphy.

– Okej, om vi tar det namnet måste vi göra det för människorna i reservatet i South Dakota, sa jag. 1890 dog 300 kvinnor, barn och män i en massaker utförd av amerikanska soldater i Wounded Knee Creek, vi måste ge tillbaka något till ursprungsbefolkningen.

Är verklighet
Jim Murphy har gjort många resor till reservatet och menar att extrem fattigdom, brist på framtidstro och svåra alkoholproblem gör det svårt för ungdomarna att skapa sig ett drägligt liv. Andy Kessler hann avlida innan visionen om att få ge något tillbaka blev verklighet, men 2011 stod den första betongrampen klar att användas i reservatet Pine Ridge i South Dakota. Projektet gick till slut att genomföra tack vare ekonomisk hjälp från basisten Jeff Ament från Pearl Jam, the Tony Hawk Foundation och Steve VanDoren från Vans. Med rampen ger Jim och hans medarbetare ungdomarna nya möjligheter. De hinner prata mycket om att vara kvar i skolan, skippa alkohol och våld och att kämpa för sina drömmar.

– Varje gång jag är där är det flera som säger att rampen har räddat deras liv, berättar Jim. Många av dem har inte någon kontakt med omvärlden, men genom skejtandet tillhör de plötsligt en subkultur som finns över hela världen. Det öppnar dörrar, säger Jim.

Brädan gav riktning
När Jim var tretton år övergav pappan familjen. Jims kompass tappade riktningen och ilskan tog över hela hans varande, men på brädan fick aggressionerna stå tillbaka för kampen om att hela tiden bli bättre och klara mer.

– Jag kommer ihåg att jag stod i källaren och tittade på min pappas svärd som han lämnat, och min bräda. Det var ett val. Jag funderade på att ta livet av mig men valde brädan, säger han.

Vid rampen i Chelsea Piers går en ung kille fram till Armando och frågar om han har en skruvmejsel och Jim Murphy ropar uppmuntrande åt någon som åker. Här är alla lika. Man går från att vara ung och ha de äldre som mentorer, till att växa upp och själv bli mentor åt de yngre. Man tar hand om varandra. Men viktigast med sporten är ändå glädjen i brädan, tyngdlösheten och adrenalinet. Det är hårt jobb förenat med en hel del skrubbsår och skador, men på grund av den stora insatsen blir vinsten total när du väl får uppleva lyckan i att flyga över kanten. Då är man fast, menar Jim.

– Den där känslan sätter sig i kroppsminnet och gör det omöjligt att lägga av. Man kan hålla på i timmar, bara för att få uppleva det igen, bli bättre och hoppa högre. Jag kommer aldrig att sluta, säger han. Och om jag vet att jag dessutom kan hjälpa ungdomar är det bara att trycka på. Fortsätta för alltid.

Vem: Jim Murphy

Vad: Grundare till Wounded Knee, skejtproffs mellan 87-91

När han inte skejtar: renoverar blyinfattade fönster

Mer info: woundedkneeskateboards.net