5 snabba med Elin Josefine Olsson

DESIGN. Hon är formgivaren som bytte Londons designscen för en av Vietnams fattigaste provinser. Nu låter hon öst möta väst och skapar unika hantverksprodukter i bambu tillsammans med Pako-folket, en av många minoritetsbefolkningar i Vietnams högländer.

Namn:Elin Josefine Olsson, 32
Gör: Driver designstudion Form – a nomad design studio i Hoi An, Vietnam
Bor: Pendlar mellan hemorten Töreboda och i Hoi An, Vietnam.
Utbildning: Central Saint Martins, University of the Arts London.

1. Vad fick dig att släppa allt för att bygga bambu i Vietnam?
Redan på universitetet insåg jag att om jag ska arbeta med design, vill jag vara nära produktionen och se vem som tillverkar, och hur. Jag kom egentligen bara till Vietnam för att praktisera ett halvår, men jag besökte de fattiga byarna uppe i bergen insåg jag vilken enorm hantverkstradition som finns här – men som varken når ut på marknaden eller genererar pengar. Jag kom i kontakt med pakofolket via välgörenhetsorganisationen MCNV, och valde att stanna och lägga produktionen hos en liten grupp män och kvinnor som satt och vävde bambu i en by. Jag hade designen, och de hantverksteknikerna.

2. Vad händer när skandinavisk design möter vietnamesiskt hantverk?
Dels hade jag aldrig arbetat med bambu och rotting om jag inte varit här! Och jag gillar färgerna och plottret i Vietnam, jag blir mer inspirerad av natur och skitighet än storstad och stilrent vitt. Det funkar inte på en svensk marknad, men jag kan plocka ut vissa delar. Vår väska är inspirerad av de plastkorgar som varje vietnames går med på marknaden, och lägger i cykelkorgen. För att passa Sverige designade jag den som en cykel- eller barnvagnskorg. Lampan Wish är inspirerad av de stora takkronor med rökelser som tänds i pagodorna för att uppfylla drömmar. Och nu tar vi fram ett minibord som liknar det pakofolket har hemma och hänger på väggen när inte använder; men det blir ett ipad-bord till sängen eller soffan.

3. Hur tänker du kring hållbar produktionen?
Vietnam genomsyras inte av samma hållbarhetstänk som Norden när det gäller sådant, men å andra sidan är de bättre på att ta tillvara på saker vi kallar sopor och handlar mat på marknader utan förpackningar. Bambu och rotting är naturligmaterial och vi skördar och producerar det lokalt… men å andra sidan fraktar jag produkterna tvärs över jorden sedan, så det beror på hur man ser det. För många vietnameser är bambu lite uttjatat, det har alltid funnits, i perioder varit det enda de kunnat arbeta med, och därför har det blivit ett fattigmans-material, någonting billigt som möglar snabbt i fuktigt klimat. För att stärka den lackar dom den med en tjock ”gul lack” – där har vi fått mötas; det är inte miljövänligt och istället kokar vi den och oljar sedan in den i Sverige med en vegetabilisk olja. För mig är det här ett projekt jag driver med hjärtat, och som ger dem möjligheten att öka sina intäkter. Jag vill att produktion ska göra skillnad, det ger produkterna ett större värde; de får en själ.

4. Vad är den största utmaningen med att driva företag i en kultur så långt ifrån din egen?
Jag har valt att inte lägga produktionen i en stor fabrik, därför tar allting också längre tid. Jag har ett finger med i alla led från by till by. Vi behövde initialt utbilda för att få upp kvaliteten till nivån på en västerländsk marknad. Och rent praktiskt lever dessa människor väldigt långt ifrån västvärlden. Minoritetsbefolkningen här är även van att omges av hjälporganisationer och att andra gör saker åt dem. Om limmet i studion tar slut väntar de på att jag köper nytt, även om jag är i Sverige. Eller på att jag ska förhandla pris med bambuodlarna eller betala elräkningar. Vi arbetar mycket på att succesivt delegera ansvar, de får inte se mig som någon som bara ger allmosor, det är bättre i längden om de kan verka självständigt utan att vara beroende av mig. Eller MCNV, jag diskuterar mycket med dem för att kulturkrockarna ska bli så lindriga som möjligt.

5. Ni arbeter småskaligt och med slow design, hur ser framtiden ut?
Vi vill utveckla till en större produktion, med en större grupp som arbetar specifikt med bambuodling. Och jag tror att både jag och marknadsföringen måste vara i Europa framöver för att kunna gå med vinst. Det är också en del av tanken med att lära dem driva produktionen själva. Jag kan fortfarande driva företaget med hjärtat, men jag inser allt mer svårigheterna med att tjäna tillräckligt för att gå runt. Ibland önskar jag att jag vore mer av en businesskvinna, men då hade jag å andra sidan troligtvis inte startat detta.