Gästkrönika: Staffan Hansén om Brexit
SPP:s VD Staffan Hansén om möjligheten i att det onda ändå kan föra något gott med sig.
BREXIT. I Tove Janssons klassiker ”Hur gick det sen?” stöter Mumintrollet på det ena hindret efter det andra på vägen hem. Mymlan, Lilla My och karaktärerna i Mumindalen försvinner genom hålen i sidorna ut på nästa uppslag, och då man vänder på bladet får man veta hur det gick sen. På Storbritanniens väg hem för att återta kontrollen försvinner Cameron, Corbyn, Johnson och de andra karaktärerna varje dag ut i nya okända hål. Dessvärre verkar få veta vad som hände sen.
Sällan har en nyhetsrapportering och debatt varit så laddad som den vi följer i kölvattnet av den brittiska folkomröstningen. Efter att förnekelsen över att Brexit faktiskt kunde inträffa punkterades, är vi nu inne i en fas av ilska över hur det hela kunde ske. Enligt teorin om ”krisens fem faser” följer härnäst köpslåendets fas, där Storbritannien ska omförhandla relationen till EU och omvärlden, som följs av mental depression och därefter acceptans och nyorientering. Frågan är – ska vi behöva vänta till acceptansfasen innan vi kan börja blicka framåt? Den kan ju vara åratal bort.
Svaret är nej av flera orsaker varav tre kan lyftas fram. 1) Alla européer kommer inte att vara förlorare, utan såväl politisk makt som ekonomisk tillväxt kommer att omfördelas. 2) Företag har historiskt visat sig vara synnerligen anpassningsbara då villkoren förändras. Klarheten om att förutsättningarna kommer att ändras har i sig redan initierat företagen att värdera vilka kort de sitter på, och hur de ska spela med dem. 3) Hur fel resultatet av folkomröstningen än känns, så bör man ha med sig att det var ett kvitto på att EU distanserat sig från medborgarna. EU utan Storbritannien har all anledning att se till att den folkliga förankringen stärks, och att EU fokuserar på frågor som är relevanta för den breda massan och som minskar klyftor mellan unga och gamla samt stad och landsbygd. Det är enda sättet att stävja populistiska krafter inom övriga EU.
Normaliseringstakten utspelar sig nu som en kamp mellan destruktiva och konstruktiva krafter. De destruktiva ifrågasätter folkomröstningen, fortsätter måla hotbilder och drar ut på viktiga beslut. De konstruktiva vill snabbt komma igång med köpslåendet, blicka framåt och orientera sig för framtiden.
De destruktiva krafterna, både i Storbritannien och EU, kan gärna förvinna in i hålen, och låta nya konstruktiva krafter titta fram då vi vänder blad. Ju förr desto bättre, för Europa behöver inte ha någon avgrund framför sig utan snarare kan förändringarna innebära många nya möjligheter. Ju förr de konstruktiva krafterna kan ta över desto bättre, först då kan vi börja förnimma vad som händer sen. Det finns inget ont som inte för något gott med sig.