Fem snabba med Golnaz Hashemzadeh Bonde

FEM SNABBA. Golnaz Hashemzadeh flydde, tre år gammal, med sin familj från Iran till Värmdö i Sverige 1986. Idag är hon grundare av Inkludera Invest, en organisation som verkar för att alla som lever i Sverige ska vara deltagande i och bidragande till samhällslivet. 

Vem: Golnaz Hashemzadeh Bonde, 32 år
Gör: VD och grundare, Inkludera Invest. Inkludera Invest är en ideell organisation som investerar i social utveckling. Investeringen består inte av pengar, utan av ett långsiktigt partnerskap med entreprenörer, som ”Kompis Sverige”, ”Maskrosbarn” och ”Process Kedjan”. Medarbetarnas kompetens och tid är den främsta insatsen. Det finns en förväntan på avkastning, men inte heller denna är monetär. Avkastningen är den sociala utveckling som entreprenörerna driver.

1. Du har minst sagt tagit tillvara på din biljett till frihet och möjligheter. Du har sagt att du hade dina föräldrars liv och drömmar att kompensera för. Tror du att risken är stor att som ung invandrare känna osunda krav på prestation?
Jag tror att det i grunden är sunt att vara tacksam över den frihet och de möjligheter man fått; att inte ta dem för givna och göra det bästa av dem. Och det gäller alla som har turen att få leva i Sverige, inte bara personer som invandrat hit.

Men jag vet att mitt fokus på prestation när jag var yngre hade mycket med min bakgrund som flykting att göra. För mig var prestationen delvis ett sätt att kompensera för allt mina föräldrar förlorat i och med att de blev tvungna att lämna sitt hemland, sina familjer och sina liv. Det var viktigt för mig att de skulle få känna att allt ändå hade varit värt det. Att flykten och Sverige ledde till något bra. Den känslan tror jag många vars föräldrar har flytt bär på.

Prestationen var också ett sätt att visa de många människor som tyckte att jag borde packa ihop och dra tillbaks dit jag kom ifrån att jag faktiskt hade något att komma med. Att jag var värd något, att jag inte skulle vara en belastning utan att jag till och med kunde bli en tillgång. Den typen av revanschlust är en stark drivkraft för många, oavsett anledningen till att folk tvivlat på dem.

2. Efter studierna på Handelshögskolan i Stockholm, fina utmärkelser och jobb i Silicon Valley åkte du till New York och skrev boken Hon är inte jag, om att vara bäst och ensammast i världen. Hur var det att landa i ett boksriveri efter en så intensiv tid?
Det var minst lika intensivt om inte mer. Om det du räknar upp var en yttre resa så var bokskrivandet en inre motsvarighet. Det var först när jag satt ner och skrev som jag förstod mina val och drivkrafter. Som jag hittade svar. Och det var stora frågor jag ställde. Är jag svensk eller iranier och spelar det någon roll? Vad är frihet egentligen, och hur lever den som är fri? Har jag gjort allt jag gjort för att andra krävt eller förväntat sig det? Finns det något i mig som inte är för alla andras skull? Sånt där. Det var extremt intensivt, och förlösande. Men jag tror faktiskt att jag hittade svaren.

3. Hur ska människor som idag styrs av rädsla istället välja att fokusera på lösningar – vad är ditt tips till dem? Vad skapar hopp respektive förtvivlan hos människor?
Jag vill verkligen uppmuntra till att tänka att vi alla egentligen är mycket mer lika än vi är olika. Att utgå från att alla människor behöver bli sedda, behöver få bygga meningsfulla relationer, behöver lära sig om sådant som är nytt för dem. Att var och en av oss faktiskt spelar en viktig roll. Antingen kan man vara den som med sitt språk, sina blickar och handlingar stänger ute och trycker ner. Eller så väljer man att bekräfta och släppa in. Och vårt personliga val av vilken roll vi vill spela, det påverkar faktiskt vår närmiljö och vårt samhälle. Var och en av oss har en stor makt. Det tror jag är viktigt att komma ihåg, för känslan av maktlöshet är nog det som skapar störst förtvivlan, och rädsla.

4. Har du mindre prestationsångest idag än tidigare?
Hm, det är en klurig fråga. Jag blir fortfarande aldrig nöjd med min egen prestation. Jag tänker fortfarande att allt kunde ha varit bättre, att jag kunde ha gjort mer. Så om målet på något sätt är att bli nöjd, så nej. Däremot är det inte längre mina prestationer som utgör min självbild och identitet. Jag vet att min berättelse är mycket större än mina enskilda prestationer. Så jag gör inga val baserat på att det är viktigt att prestera, utan baserat på om det känns meningsfullt eller inte. Följer man den ledstjärnan så slipper man rätt mycket ångest.

5. Om du skulle få träffa vilken person du vill, död eller levande, vem skulle det vara?
Vet du, min pappa. Om så bara för en timme. Han dog väldigt plötsligt för fyra år sedan, så jag fick aldrig säga hejdå. Och nu har jag en tvåårig dotter, som jag vet att hans värld hade kretsat kring om han hade fått vara kvar.