christina_schaffer_aug_2013.2

Stadsodlaren Christina Schaffer om sin gata i stan

GURU. Somliga reser till främmande kontinenter för att få nya upplevelser och för att få träffa nya människor, men kanske kan allt det här också finnas i vardagens miljöer hemma i stan? Allmänna platser som parker kan användas för parkour eller gatukonst och alltfler upptäcker stadsodlingens möjligheter för kreativitet och möten med nya människor. Christina Schaffer är systemekolog och undervisar i hållbar samhällsutveckling och stadsodling på Stockholms Universitet. Hon är också initiativtagare till stadsodlingsnätverket Stockholm Stadsodling.

Hemma på min gata i stan pratar man inte med människor man inte känner. Man går på krogen eller fikar med egna vänner. Hemma på min gata i stan finns inget att göra. Allt utrymme används för bilar och shopping. Tills någon hittade ett övergivet tak och byggde odlingslådor där. En stadsodling dök upp i ”min” park. Eller det var just det. Parken som jag bott vid i nästan trettio år har aldrig varit just min. Har försökt ta med filt, tidning och termos, men det har inte riktigt gått att slappna av där. Har inte han där gått förbi lite för många gånger? Vad fan har han i handen? Och så alla alltför fulla människor. Har försökt att trivas vid Hornstull, på Södermalm i Stockholm. Varit med om förvandlingen från Knivsöder till Finsöder. Bilarna har förändrats till tjusigare modeller men hemmakänslan har förblivit obefintlig.

Jag hade läst om stadsodlingar i New York och Berlin; gröna sköna kreativa miljöer i den anonyma storstaden (ha, så enkelt kan det ju inte vara!). Människor som gör stan till sin. Det kan väl inte hända i Stockholm? Men så hände det. Och jag fick vara med. Nu träffas vi ett gäng varje tisdagkväll för att odla tillsammans. Från nybörjare till utbildade trädgårdsmästare. Vi odlar både på ett tak ovanför tunnelbanestationen och mitt i parken bredvid Högalidskyrkan. Vi har ett avtal med Stockholm stad (nej vi är inga gerillaodlare). Trots att den formella biten är klar så pågår ett ständigt samtal med de andra som också använder parken. Vi lyssnar och ändrar oss ibland. Nähä, taggiga björnbärsbuskar mot den där fina varma stenmuren där många lunchar funkar inte. Ibland får man spontant beröm av främmande människor bara man går med en spade i handen. Andra odlare ger sig tillkänna och hälsar att det finns plantor eller gödsel över och nya fina gröna trådar vävs ner till Tantolunden och bort till Långholmen. En restaurang öppnar invid odlingen, ”ni kanske kan odla mynta till oss? Kan inte gästerna få sitta i trädgården?” Javisst kan de det. Fast att bli leverantör till krogen ställer helt andra krav på produktivitet. Och vi vill nog hellre ha en prestationsfri och därmed en något mindre trädgård. Vårt nöje kan irritera somliga ”det här är ju hundarnas lekplats”. Även kommentaren ”vad fult ni gör” har framförts direkt till oss mitt under en plantering. Negativa åsikter är mer sällsynta, men kan dyka upp på lokaltidnings insändarsidor.

De finaste orden kommer från en mamma ”Jag går förbi här med mina barn varje vecka för att de ska lära sig var maten kommer ifrån. Den finns ju inte bara i affären, det tar tid och någon måste GÖRA något för att det ska finnas något att äta”. På väg hem från tunnelbanan tar jag numera alltid vägen genom parken. Skördar en pumpa, ser hur det frodas och om det behöver vattnas och träffar alltid någon att heja på. Och det tar fantastiskt lång tid att ta sig hem till min gata i stan.